2007-09-16

Nationalromantiker möter den gode fienden



Sent igår kväll stötte jag på en grupp ungdomar som höll på att klistra upp en affisch på ett skåp. När jag frågade vad de höll på med blev de lite osäkra och pekade på Uncle Sam. Jag blev lite förvånad eftersom ungdomarnas klädedräkt inte passade in i mina fördomar om hur USA-fientliga ungdomar skall se ut. Eftersom det var sen kväll så var det kolsvart där vi stod så jag såg inte hela affischen. En av ungdomarna pekade då på Uncle Sams höga hatt och visade mig att stjärnorna inte var femuddiga utan sexuddiga. Då förstod jag vad budskapet var. Ungdomarna tillhörde Sveriges enade patriotiska spjutspets mot judendomen. Jag blev inte så värst chockad eller upprörd eftersom jag på min tid kände de flesta av Stockholms alla skinnskallar. Jag var på den tiden hedersmedlem i Sthlm Skins och senare även i Stolta Skins.



Vad jag däremot kände i djupet av mitt hjärta, var en stor sorg över det vägval dessa unga ungdomar gjort i livet. Skinnskallar och så kallade nynasister är sedan länge ett lovligt byte som inte har något skydd. De tillhör en grupp som man kan kalla för ”Den gode fienden”. Historien vimlar av dessa ”fiender”. För att nämna några av dessa får väl judarna stå först och zigenarna som nummer två. På tredje plats bör väl Tattarkravallerna i Jönköping 1948 komma. Det kommer att ta många år innan dessa förvirrade ungdomar börjar inse att världen är lite mer komplicerad än den synes vara. Deras väg mot insikt kommer att vara kantad med förakt, hat och avsky. Eftersom vi andra inte får tycka illa om andra grupper i samhället eller världen så låter vi vår frustration gå ut över dessa försvarslösa ungdomar som egentligen bara fått för lite sockerkaka i livet. Sensmoral: Andras ungar är också våra ungar!



Klipp från webbencyklopedin Wikipedia:
Nationalromantik, nationell romantik, intellektuell och estetisk rörelse under 1800-talet och början av 1900-talet. Nationalromantiken var de konstnärliga uttrycken för nationalismen, som en nationalistisk gren av romantiken, och förekom i de flesta länder i Europa från början av 1800-talet och fram till realismen, tiden varierar dock från olika konstformer. Natur och landsbygd hyllas, liksom den egna staten.
Nationalromantiken kan ses som en reaktion mot industrialismen och det man såg som storstädernas "osunda" liv. Både Skansen och Nationalmuseum i Stockholm skapades under den nationalromantiska perioden i Sverige.
Min reflexion: Kan man verkligen vara en nationalromantiker utan riskera att bli kallad för nynazist?
Tillägg 2007-09-17 - Besök gärna den här länken - Att föda rasismen

Läs även andra bloggares åsikter om:
, , , , , , , , , , , ,
.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Fan Max!
Du var aldrig hedersmedlem Sthlm Skins :) Du var fullvärdig medlem från 1995 och framåt med ett unikt medlemsnummer eftersom du hade så dåligt sifferminne :) Du fick nummer 222 :)
Hälsning från Dyslektikern :)

Max Hobstig sa...

??
Håll ändå med om att det var ett bra försök :-)

Elisabeth sa...

Jag stötte också på den här samlingen av vilsna själar i Lördags kväll. Den största & kraftigaste av dessa själar är ingen mindre han som drog med sej Tobias in i den här skiten under många år. En mycket manipulativ socialt missanpassad & sorgsen figur. Ungjävlen skulle behöva sej en riktig gammaldags risbastu om jag fick säja mitt. Jag är enormt tacksam att jag idag har en son som har ett sunt förnuft. Sen ger jag mej själv lite credit också för att Tobas inte pysslar med sånt här längre. Så var finns föräldrarna nånstans?

Max Hobstig sa...

Nu är jag inte helt säker på att ungdomar, som lever i sfären kring Patriotiska Motståndsrörelsen mest av allt behöver en risbastu. Jag värjer mig dessutom mot att kalla en ung grabb för en ”sorgsen figur” oavsett vad han kan ha i bagaget. Jag brukar citera min hustru i den här typen av diskussionen. Felet är oftast att de fått för lite sockerkaka. Med andra ord: En vuxenvärld som svikit. Besök gärna den här länken: Att föda rasismen

Elisabeth sa...

Eftersom som min förra kommentar kom direkt från modershjärtat så upplever jag nog det här utifrån ett helt annat perspektiv. Att som mor orka ända fram har varit grymt tufft & då lämnas inget över mer än till att ta om sitt eget barn. Då finns inget utrymme kvar att "se om" andras ungar. Även om jag försökte. Vilket ju inte gav nåt resultat alls.